Detroit: Become Human – framtidsdystopi med ai-twist

Testat spel: Detroit: Become Human
Pris: Från 575 kronor hos Prisjakt.
Läs mer: playstation.com/sv-se/games/detroit-ps4

 

Mycket kan man säga om David Cage, men han lämnar åtminstone åsikter efter sig. Den franska stjärnproducents meritlista rymmer titlar som Fahrenheit, Heavy Rain och Beyond: Two Souls – på vissa håll hyllade, på andra ifrågasatta.

 

David Cage har gjort sig känd för att fusionera film med spel – problemet är bara att han saknat redskapen för att lyckas fullt ut med kombinationen. För där hans titlar har varit filmiska, med effektiv klippning och snillrika kameravinklar har de också saknat vitala saker som ett vettigt manus och välskriven dialog. Ta bara Beyond: Two Souls som exempel – en slags spökhistoria med Ellen Page i huvudrollen, som mest mynnade ut i en obegriplig sörja utan någon poäng. Eller Heavy Rain med alla dess manushål, och närmast hånade scener.
  

Artificiell intelligens

Det vore fel att säga Detroit: Become Human helt vänder upp och ner på det här, och slutligen blir spelet som gör att David Cage kan ta det kliv närmare Hollywood han så uppenbart strävat efter under hela sin karriär. Men med tanke på hur uselt Beyond: Two Souls ändå var, så är det här en välkommen riktningsförändring. 

 

Som titeln antyder tar handlingen plats i Detroit, det amerikanska bilmecka till stad som härom året fick duka under till följd av finanskrisen. Här hamnar vi ett helt gäng med år in i en framtid där människor lever sida vid sida med ai-styrda robotar. Eller snarare: människan använder robotarna som betjänter för att utföra diverse monotona sysslor. För den som kan sin populärkulturella historia är alltså scenariot givet: robotarna börjar så smått slita sig loss från sina herrar med inte direkt oanade följder.

 

För att kunna tillföra något nytt till det här uttjatade ämnet har David Cage och hans Quantic Dreams tagit sikte på mikroperspektivet; här får vi följa tre robotar med olika problem: Kara, Connor och Markus . Under spelets gång hoppar vi ständigt mellan dessa tre, ett grepp som leder till att tempot aldrig stannar av men som också gör upplevelsen en aning fragmentariskt. Trots att berättelsen i grund och botten är hyfsat banal är det stundtals svårt att hänga med, och just som det börjar bli intressant tvingas vi avbryta för att ägna uppmärksamheten åt något betydligt tråkigare.
  

Engagerande

Med det sagt lyckas ändå Detroit: Become Human engagera på ett sätt som Beyond: Two Souls aldrig var i närheten av. Framför allt är det berättelsen om Kara som känns mest, särskilt någon timme in efter vi har tagit oss förbi en tafflig misshandelscen. Det är lågmält och spännande – och här tillåts Detroit: Become Human bli ett äventyr snarare än en actionthriller. Delarna där vi styr Markus och Connor är inte fullt lika välgjorda, vilket delvis beror på att dessa båda karaktärer är så platta och intetsägande.

 

Samtidigt går det också att ifrågasätta det här på ungefär samma grunder som alla andra spel David Cage varit inblandad i. Det finns en slags övertydlighet här som är svår att tycka om, lite som om Detroit: Become Human har åkt fram och tillbaka mellan olika fokusgrupper för att ingen någonsin ska kunna missa något budskap. Nästan samtliga scener inleds med att kameran sveper över slaskigt väder, karaktärerna överspelar ständigt och dialogen är som bäst jämförbar med en b-film av lägre imbd-snitt. Här finns inga fyndiga undertoner att hitta, om det är något som riskerar att missas ser spelet till att vi får det upptryckt i ansiktet.
 

Interaktiv film

Nu vore det dock orättvist att helt och hållet placera Detroit: Become Human i ett manusfack, och bedöma det enbart efter sin berättelse. För som spel betraktat har det sina fördelar. Precis som sina spirituella föregångare får vi vara med och påverka våra karaktärers öde; många av de vi möter längs med vägen kan omkomma eller överleva beroende på hur vi spelar med vissa justeringar i den fortsätta handlingen som följd. Mot slutet av varje scen får vi också ett träd som berättar för oss vilka val vi har tagit, vilka vi hade kunnat ta och hur resten av världen har agerat.
 

 

Interaktiviteten består mestadels av att styra karaktären i rätt riktning och trycka på de knappar som dyker upp på skärmen. Det är funktionellt men inte direkt spännande, och det är svårt att känna sig jättedelaktig bara genom att trycka på R1, eller dra kontrollen nedåt vid en given tidpunkt. Dessutom får vi lov att ge en känga åt de situationer där vi mer fritt får promenera runt. Här känns det stundtals som att vi styr en skolbuss.

 

Audiovisuellt övertygar Detroit: Become Human desto mer. Ansiktsanimationerna är riktigt snygga, den mörka stilen passar perfekt in och soundtracket (särskilt huvudspåret) är väldigt stämningsfullt.
 

Omdöme

Men som nämnt; även om Detroit: Become Human har sina stunder lär det inte bli det spel som får tvivlarna att tippa över. Det är ett David Cage-spel som vi känner det, låt gå för att det är ett av de bättre. Även i sina positiva stunder är bristerna många, berättandet tveksamt och dialogen illa skriven. Diskussionen lär låta ungefär likadan som alltid: den ena sidan kommer hävda att det här är interaktiv popcornunderhållning, den andra lär mena att ett dumt manus i slutändan drar med sig resten.

---

Fakta Detroit: Become Human

Genre: Actionthriller
Format: Playstation 4
Utvecklare: Quantic Dream
Utgivare: Sony
Pris: Från 575 kronor hos Prisjakt.
 
Snyggt.
Stämningsfullt.
Högt tempo.
 
Väldigt spretig historia.
Kassa dialoger.
Föråldrad mekanik.